Ugglefamiljen

När dagen börjar gå mot kväll förändras skogen.

Ljuset mellan träden blir mjukare och himlen får den djupblå färg som Ugglefamiljen tycker allra mest om. Det är då deras lilla värld börjar kännas som allra lugnast.

Ugglefamiljen bor i en gammal ek vid kanten av en liten glänta. Inuti den stora stammen finns deras varma, ombonade hem, med små vrår att krypa upp i, hyllor för sådant de tycker om och en liten lykta som lyser när skymningen faller.

Utanför finns deras favoritplats – en bred gren som sträcker sig ut över gläntan.

Det är där de ofta sitter tillsammans om kvällarna.

Uggleungen är nyfiken på nästan allt. Hon lägger märke till små saker som andra kanske skulle gå förbi – en fjäder som fastnat i gräset, en ovanlig sten på stigen eller något som rör sig långt borta mellan träden. Det finns alltid något nytt att upptäcka, och ibland vill hon gärna vidare innan Ugglemamma hunnit titta färdigt.

Ugglemamma har inget emot att vänta.

Hon tycker om att stanna upp, titta en gång till och låta en liten upptäckt få ta den tid den behöver. Och när Uggleungen vill undersöka något följer hon gärna med.

Tillsammans upptäcker de sådant som finns nära och sådant som ligger lite längre bort. Ibland är det Uggleungen som får syn på något först. Ibland är det Ugglemamma. Och ibland sitter de bara bredvid varandra och tittar.

När de kommer hem står den lilla lyktan redan och lyser varmt inne i eken. På hyllan ligger deras små skatter från skogen – en fjäder, en slät sten och ett löv som Uggleungen tyckte var alldeles för fint för att lämna kvar.

När det regnar mycket håller de sig gärna hemma. Då lyssnar de på dropparna mot trädet och ser hur gläntan förändras utanför fönstret. När regnet har dragit vidare går de ofta ut för att upptäcka vad som blivit annorlunda.

Och när kvällen återvänder hittar de alltid tillbaka till sin gren.

Därifrån kan de se hur skogen långsamt blir mörkare, hur de första stjärnorna börjar synas och hur världen runt omkring dem blir lite tystare.

Ugglefamiljen vet att man inte behöver se hela vägen framför sig för att börja gå.
Ibland räcker det att se det lilla som finns precis framför en.

En liten upptäckt.
En ny tanke.
Ett första steg.

Och kanske är det så stora drömmar börjar.

"Hos oss börjar stora drömmar med ett litet första steg."